Föreställ dig bilden av en modell, poserande mitt i ringen av ett gäng olika konstnärer. Tänk dig också att den här modellen aldrig blivit avbildad tidigare, eller ens sett sig själv i spegeln, så är hon förstås väldigt nyfiken på hur hon ser ut. De olika konstnärerna arbetar med olika tekniker för att avbilda modellen. En gör en skissartad teckning, en annan målar på duk med oljefärg, en tredje jobbar med mejslar för att hugga fram hennes gestalt ur ett stenblock, och ytterligare någon väljer att måla med tunna akvarellfärger. När allt är klart får modellen gå runt och beskåda de olika resultaten. Då menar jag att så länge modellen på något sätt känner igen sig själv i avbilden och blir berörd av vad hon ser, bör man betrakta konstnärens tolkning som meningsfull, oavsett vilken teknik han använt sig av.
På ett liknande sätt förhåller det sig med oss ”stjärnkonstnärer”. Om vi till exempel antar att den esoteriska astrologin mest påminner om akvarellmålning så skall den som känner sig mest bekväm med den tekniken givetvis använda sig av den. Samtidigt är jag också övertygad om att känsligheten för olika media (återgivningen) är högst individuell. Många individer skulle aldrig känna igen sig själva i ett akvarellporträtt, eftersom deras perception aldrig opererat med så diffusa nyanser. Däremot kanske de känner sig väl så hemma i en rustik oljemålning, eller uthuggna ur ett stenblock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar