Konjunktionen mellan Saturnus och Pluto

En konjunktion mellan två himlakroppar kan liknas vid ett kosmiskt befruktningsögonblick. När det gäller de yttre planeterna i vårt solsystem innebär detta också startögonblicket för en ny tidsera – inledningen av ett nytt kapitel i historieskrivningen.

Mot bakgrund av den astrologiska symboliken för dessa planeter kan vi läsa in att den gamla världen (Saturnus), med dess rigida regelsystem, nu är på väg att passera bäst-före-datum. Jag ser för mitt inre hur den gamla världens kulisser oåterkalleligen spricker upp i sömmarna och kollapsar in i sin egen orimlighet. Jag ser bilden av en världslig plattform i sönderfall, styrd av fruktan, och hoptvingad genom korrupta politiska maktstrukturer, stelbent byråkrati och snäva gränsdragningar, som nu närmar sig sin ödestimma. Jag föreställer mig hur samhällspelarna, det skelett som bär upp hela detta gigantiska fuskbygge, var osynligt sammanfogat i djupet av Jordens inre av en enda bärande, Plutonisk grundbult. När denna grundbult nu dras ur så faller korthuset samman, eller rättare sagt de delar som inte längre tjänar något framtida syfte. Evolutionens egen städpatrull under ledning av Pluto gör bara sitt jobb. Den yttre fasad som inte längre håller måttet, eller som redan fullgjort sitt syfte, brister inifrån, likt en knopp om våren som tvingas kapitulera för den inre sprängkraft som pockar på förvandling.

En konjunktion av det här slaget frilägger samtidigt, och av nödvändighet, det rena ännu icke besudlade kärnämnet av de symbolvärden som hör ihop med dessa himlakroppar. Här vill jag referera till min artikelserie om de astrologiska arketyperna där jag redogör för vad jag betraktar som den okränkbara, tidlösa kärnan i himlakropparnas symbolik. När det gäller Saturnus så pekar jag på skillnaden mellan naturlagarna och de konstgjorda regler vi människor skapat. Saturnus har lagar, men inga regler. När vi människor kränker naturlagarna så tvingas vi kompensera detta med låsta, stelbenta regler. Det visar sig också att de mest lyckade och hållbara konstruktionerna människan åstadkommit allt som oftast är kopior av naturlagarna, eller att de åtminstone hämtat inspiration därifrån. Ett annat intressant exempel på detta finner vi i Feng Shui, som är den kinesiska lära om hur infrastrukturen i vår omgivande miljö påverkar allt levande och hur vi genom ändringar i vår fysiska miljö kan utnyttja denna kunskap till vår fördel.

Beträffande symboliken för Pluto pekar jag på hur vi människor genom vår självbevarelsedrift och vår undermedvetna fruktan för döden, samtidigt även bakbinder livet. Nyckeln till Pluto handlar om villkorslös kapitulation inför livets inneboende kärnprocesser. Vad vi nu har att vänta oss, åtminstone på lite längre sikt, är en djupgående rekonstruktion av den befintliga verklighetsstruktur som nu står inför sitt sönderfall och födelsen av en ny, och förhoppningsvis mer verklighetsbaserad version av verkligheten, där naturlagarna får en väsentligt större genomslagskraft.

En konjunktion av den här digniteten innebär också ett skifte i balansförhållandet mellan de himlakroppar som byter plats med varandra. Ni som redan är lite bekanta med mina ”planetsviter” förstår säkert att jag syftar på den turordning som planeterna intar i följ efter varandra i horoskopcirkeln, oavsett vinkelavståndet. Här gör jag som bekant även skillnad mellan rörelseriktningen. Att följa planeternas naturliga rörelseriktning, d v s motsols i horoskopcirkeln, innebär att följa det naturliga flödet. Det innebär också att ständigt födas på nytt – inifrån och ut. Om vi däremot rör oss mot planeternas naturliga rörelseriktning, d v s medsols genom horoskopcirkeln, trasslar vi istället in oss i vår bakgrundshistoria utifrån de trygghetsmönster och den sociala anpassningen till vår omvärld som kommit att prägla vår personliga identitet – utifrån och in. Planetsviterna beskriver en mycket komplex och mångbottnad tolkningsteknik som jag kommer att redogöra för i en kommande artikelserie.

För att återknyta till vad skiftet mellan Saturnus och Pluto kan tänkas innebära behöver vi tänka cykliskt. Förra gången dessa planeter mötte varandra var i början av november 1982. Under de 38 år som passerat sedan dess har mycket av den prägling som satt sina spår i historien hunnit stelna i sin form. För Saturnus del handlar det om uttjänta regelsystem som alltmer kommit att innebära ett hinder för den fortsatta utvecklingen. För Plutos del handlar det om låsta maktstrukturer som blivit till ett ogenomträngligt hinder för världens styrmekanismer att utveckla ett nytt och sundare körschema. Konjunktionen kommer att innebära en nollställning - ut med det gamla och in med det nya! Den kärnfriska, livsbejakande sprängkraft som under lång tid legat förseglad inuti den föråldrade formen kommer nu att ges möjlighet att bryta igenom med full kraft. På lite längre sikt kan vi således räkna med att få bevittna konkreta resultat av vad som händer när den kärnfriska Plutoniska urkraften får diktera villkoren för vad den lika pånyfödda och kärnfriska Saturnus får i uppgift att utkristallisera. Det handlar således både om ett maktskifte och ett generationsskifte.

Som säkert redan framgått av mitt inlägg har jag valt att ignorera alla olycksbådande framtidsförutsägelser och domedagsprofetior som på senare tid figurerat kring den här konjunktionen. Tvärtom skulle jag hellre överdriva åt andra hållet och påstå att detta kan vara precis den frälsning världen så väl behöver. Om mänsklighetens skenande utveckling bort från ett hållbart samspel med naturkrafterna bara fick fortgå helt ostört så kan vi nog vara rätt säkra på att det går åt pipsvängen med vårt kära Jordklot.

OBS! Under Heldagskursen  nu på lördag, den 11 januari, kommer jag att ta upp en del intressanta transiter som är på tapeten under detta år. Men som framgår av annonsen kommer jag att lägga det mesta fokuset på deltagarnas personliga ödesagenda. För dig som känner dig nyfiken på detta finns det fortfarande några lediga platser kvar. Priset är 500 kr och du anmäler dig till kursen på min beställningssida

Astrologi på Spanska Solkusten

Solsystemets psykologi - De astrologiska arketyperna

"Vi är inte våra horoskop. Födelsehoroskopet är ett manuskript till vårt levnadsdrama. För att undvika att bli ”korsfästa” på våra horoskophjul behöver vi bli medvetna om att det finns ett evigt oföränderligt liv, utanför tid och rum som aldrig någonsin låter sig påverkas av vårt drama”.

För en tid sedan gjorde jag ett inlägg om hur jag ser på symboliken för Saturnus. Det gav en sådan positiv respons att jag nu tänkte presentera en liknande genomgång av samtliga astrologiska arketyper. Här väljer jag att dela upp himlakropparnas symboliska uttryck i olika tidsperspektiv, nämligen dåtid, nutid och framtid. Vi människor lever mestadels med ena foten i dåtiden och den andra foten i framtiden, ständigt upptagna med våra funderingar kring hur vi ska komma till rätta med oss själva och våra liv. Missförhållanden under vårt förflutna hänger som en skugga över vårt pågående liv och vi ägnar det mesta av vår tid åt att söka framtida lösningar som kan befria oss från våra bekymmer. Det här förhållningssättet innebär att vi får väldigt liten tid över till att leva i nuet, att vi helt enkelt låter livet passera i revy medan vi planerar hur vi ska leva. Samtidigt är vi väl medvetna om att den enda tid som existerar är den som pågår här och nu. Dåtid och framtid återspeglar endast ett ”drama” som utspelas i våra tankar. 

Föreställ dig ditt födelsehoroskop likt ett manuskript till din personliga teaterföreställning om ditt liv här på Jorden. Manuskriptet är perfekt designat just för dig och beskriver exakt det levnadsöde du behöver få uppleva och konfronteras med för att du ska bli medveten om vem du innerst inne är – ditt verkliga, autentiska själv.  Allteftersom du vaknar upp ur din egen ”teaterföreställning” börjar du betrakta din verklighet precis så som den faktiskt är. I samma ögonblick upplöses också de motsvarande scener ur ditt drama där du tidigare lyckades hålla dig utestängd ifrån dig själv.

Mötet med ditt sanna själv sker alltså genom en successiv eliminering av allt som inte är du. Syftet med ”teaterföreställningen” är att få dig att vakna upp ur ditt drama och bli medveten om att du i själva verket inte alls är ditt drama. Så länge du är identifierad med ditt drama skyms medvetenheten om ditt sanna själv av den ”självimage” du kommit att utveckla under ”pjäsens gång”.  Genom de motsättningar och lidanden som uppstår i vårt mänskliga levnadsdrama vaknar vi successivt upp ur vår roll i den världsliga teaterföreställning vi fostrats till att försöka medverka i och anpassa oss till.

Så länge vi identifierar oss med vårt drama får vi tillbaka samma typ av bedrägliga speglingar på oss själva som det vi sänder ut – det vi kallar projektion. När vi gör oss ömkliga och beter oss som offer får vi på sin höjd tillbaka en bedräglig spegling från någon som ”låtsas” bry sig om oss och som kanske gör något tafatt försök att vilja trösta oss, men med största sannolikhet rör det sig bara om en spegelvänd reaktion från en person som känner sig besvärad av vår spelade hjälplöshet.   

För att ge dig en mer förenklad förklaring till begreppet projektion tar jag hjälp av en filmprojektor. Föreställ dig lampan i projektorn likt den gudomliga ljuskällan. Tänk dig sedan att filmen som flimrar förbi ljuskällan skildrar ditt levnadsdrama och att det dessutom är du själv som har skapat din egen film. Projektion kan således liknas vid återspeglingen av din egen upplevelse av den personliga film du själv projicerar på den världsliga, kollektiva ”bioduk” du betraktar utanför dig själv. Och så länge vi inte är medveten om ljuskällan, den ”gudomliga projektorlampan, bedrar vi oss själva med tron att vi kommer att kunna lösa alla våra levnadsbekymmer direkt på ”bioduken”. Det är naturligtvis inte möjligt, eftersom vi bara kan påverka skeendet i nuet, vilket endast existerar i ljuskällan.  

För att belysa detta ytterligare har jag valt att presentera de astrologiska arketyperna genom tre skilda tidsperspektiv, nämligen dåtid, nutid och framtid. Vårt levnadsdrama pendlar oavbrutet mellan vår mentala förebild av dåtid och framtid, medan nuet skildrar vår enda existerande verklighet. Den huvudsakliga drivfjädern till vårt levnadsdrama bygger på talesättet; ”vad vi förlorar på gungorna, tar vi igen på karusellen”. Samma typ av egenskaper som vi känt oss hämmade och förminskade av under vårt förflutna försöker vi på olika sätt kompensera genom att anlägga ett yttre sken av strategiska förhoppningar kring vad vi bör satsa på för att bli mer framgångsrika och lyckosamma i framtiden.  

När du läser tolkningarna bör du alltså utgå från följande indelning; Minustecknet (-) i illustrationerna syftar endast på präglingen, hur vi har blivit formade utifrån vår bakgrundshistoria. Plustecknet (+) syftar på våra ansträngda förhoppningar om att försöka kompensera och komma till rätta med brister och missräkningar vi upplevt under vårt förflutna. Nollpunkten (0) symboliserar det enda existerande, okränkbara nuet, i sitt frikopplade tillstånd utanför det drama som spelas upp utanför nollpunkten. Utmaningen i detta tidsspann består i att genomskåda dramat för att bli medveten om den illusion som dramat ständigt fångar oss i. Således är ”nuet” den enda verklighet som existerar på riktigt!

Sammanfattningsvis är det också viktigt att nämna att det inte finns någon smidig genväg direkt till nollpunkten. En sådan avsiktligt sökt genväg skulle nämligen också bara bli en del av dramat. Nollpunkten öppnar sig helt spontant i sprickorna av livets drama. Jag förhåller mig även öppen till att nollpunkten kan uppenbara sig lika spontant i ett tillstånd av djup meditation. Nuet ligger således inlindat i dramat. För att finna den här åtråvärda nollpunkten är det nödvändigt att först genomskåda de komplikationer som orsakar dramat.   

Solen

Solen i horoskopet symboliserar själva hjärtat i livet – den du bara är. Den står också som symbol för din skaparkraft och din mest spontana, självklara närvaro i centrum av ditt eget liv – här och nu.

(-) I sin förflutna skepnad befinner sig den här Solpersonen i ett tillstånd av självupptagenhet med sin besvikelse över att inte ha blivit tillräckligt sedd och erkänd för sin sanna, självklara personlighet, upplevelser som huvudsakligen härstammar från tidig barndom. Människorna i personens omvärld var sannolikt alltför upptagen med sina egna tillkortakommanden för att hinna visa sin fulla uppskattning för barnets spontana, levande personlighet. Livets ”rampljus” släcktes ner och barnet kände sig förvisad ut i skuggorna av sitt eget kreativa ljus.

(+) Som vuxen kommer den här Solpersonligheten att söka revansch genom att underblåsa framtida förhoppningar om framgång och succé. Personen i fråga kommer på alla tänkbara sätt att söka upprättelse för den gloria som en gång hamnade på sned. Här har vi den typiske ”wanna-be-personen”, den som tar varje tillfälle i akt att förhäva sig i syfte att vilja överglänsa sin omgivning.

(0) Betraktat ur den rena ljuskällans synvinkel är allt redan fullkomligt perfekt. Medvetenheten om detta har bara blivit skymd av det levnadsdrama som kommit att utspela sig kring alla misslyckade försök som gjorts för att försöka komma till rätta med något som redan var helt perfekt från första början. Solen i vårt hjärta kan varken kränkas eller skadas. Däremot kan vi vilseledas så långt bort från vårt hjärta att vi till sist glömmer bort vem vi innerst inne är. Så länge vi lever i skuggan av självförnekelsens ”tankemoln” märker vi inte den Sol som redan lyser med full kraft i vårt hjärta.   

Månen
Om Solen är din lyskraft är Månen den inre spegel som reflekterar livets ljus. Månen symboliserar din själsliga boning, ditt känsloliv och din upplevelse av trygghet och välbefinnande i din tillvaro.

(-) Den känslomässiga sfär som hör ihop med Månens symbolik kan liknas vid en osynlig, skyddande ”livmoder” som omger oss när vi föds till den här världen. Likt en dämpande ”krockkudde” är den avsedd att skydda vår sårbarhet och värna om våra grundläggande behov, i synnerhet under den begynnande fasen av livet. Månen symboliserar vårt hem, med allt vad där tillhör. Ett litet barn som inte får sina mest basala behov tillfredsställda berövas sin grundtrygghet. Senare i livet kommer detta till uttryck i det sårade lilla barnet inom oss. Vårt inre barn känner sig utslängd i kylan och sluter sig alltmer inom sig själv i en bubbla av ängslan och självömkan. Ur denna ofrivilliga isolering från omvärlden växer så en känsla av misströstan och vankelmod gentemot vuxenvärlden. Bristen på tillit gör att vårt uppväxande barn kommer att pendla mellan ängsligt beroende och tröstlös klängighet, eller ett undvikande, fjärmande beteende. Barnet inom oss upphör alltmer att räkna med omvärldens stöd, vilket i sin tur leder till skygghet och känslomässiga anknytningsproblem.

(+) På en undermedveten nivå kommer vi att knyta våra framtida förhoppningar kring möjligheten att kunna försonas med de känslomässiga sår som fortfarande skaver i vår bakgrundshistoria. Men istället för att möta oss själva i den känslighet där vi för ögonblicket befinner oss väljer vi att mobilisera en förhöjd skyddsinstinkt för att skydda våra själsliga sår. Vi stålsätter oss genom att anlägga en kontrollerande skyddsmask gentemot omvärlden för att på så sätt försöka impregnera oss mot att bli känslomässigt sårade och övergivna igen. Här antar vi gärna rollen som det förhärdade ”maskrosbarnet” som inte släpper någon in på livet. En sårad själ söker gärna sina ”förlorade föräldrar” genom någon empatisk och förstående partner i hopp om att få sina behov tillgodosedda. Men utifrån ordspråket ”kaka söker maka” är risken står att vi slår oss ihop med någon som lider av samma själsliga undernäring som vi själva, med påföljd att det som kanske var tänkt att utvecklas till en sund kärleksrelation istället urartar till att bli en uppgörelse mellan våra uteblivna föräldrar.  

(0) Betraktat ur den nollställda själens synvinkel är allt redan fullkomligt perfekt. Vår allra innersta, själsliga boning är och förblir okränkbar. Plus- och minuspolerna är endast uttryck för ett spegelvänt drama som utspelar sig i vår mentala föreställningsvärld mellan dåtid och framtid. Att möta mig själv i min själsliga nollpunkt innebär att jag låter mig besjälas av den närvarande stunden, frikopplad från min känslomässiga bakgrundshistoria.

Merkurius 
Merkurius i horoskopet symboliserar ditt intellekt och din förmåga att kommunicera med omvärlden. Den här planeten står bakom din nyfikenhet och din vetgirighet att vilja omfatta och förstå mer av allt som pågår runt omkring dig.

(-) I sin negativa fas, som tillhör vårt förflutna, lämnar Merkurius lösa trådändar av tankar och information som aldrig blivit riktigt integrerade med vår faktiska förståelse av verkligheten. Detta har sitt ursprung i vår oförmåga att som barn kunna urskilja och sortera våra tankar och intryck. Vi överväldigas av tillfälliga intryck från vår omvärld i ett sådant rasande tempo att vi helt enkelt inte hinner med att få pusselbitarna i vårt mentala pussel på plats innan det fylls på med nytt. Det här leder till distraktion och tankspriddhet. Sinnet löper amok för att försöka få bukt med den mentala splittring och rastlöshet som blir följden av att vi inte hinner med att synkronisera våra tankegångar med den värld vi vill försöka begripa oss på.

(+) Som vuxna individer söker vi kompensera vår mentala oreda genom att sträva efter att försöka hålla ordning och reda i ”hjärnkontoret”. Priset vi får betala för detta är att vi låser in vårt tänkande i vår egen ”tankebur”. Tänkandet blir strikt logiskt och mekaniskt. I vår tankebur bollar vi mestadels med förutfattade meningar utblandad med kopierad information från allehanda informationskällor. Dessutom riskerar mycket av all kopierad eller återberättad information att förlora kontakten med sin ursprungliga källa. På det här sättet blir utrymmet för kreativt nytänkande begränsat till ett slags mentalt schackspel med redan på förhand givna spelregler där vi gisslar oss själva i våra egna tankelabyrinter. På samma sätt som om du var en spindel och fastnade i ditt eget nät, skulle du projicera din eländiga situation på omvärlden så länge du inte var medveten om att nätet kommer från dig själv. Snacka om att falla på eget grepp!

(0) I nollpunkten fungerar Merkurius likt en simultantolk för livet självt, som om vi med vårt förstånd bara lyssnade till vad livet själv ville berätta för oss med sina egna ord. I detta utrymme, utanför den logiska spelplanen, finner vi våra mest levande, kreativa och livsbejakande tankar. Här handlar det således om konsten att kunna lyssna uppmärksamt till sitt hjärta.

En tydlig metafor som avslöjar den meningslösa rundgången i våra tankebanor finner vi i relationen mellan nyckeln och låset. Här blir det väldigt uppenbart hur dessa två komponenter endast existerar för varandra. De tankenycklar vi konstruerar för att söka en lösning våra låsningar, ger ständigt upphov till nya problem. Men i det magiska ögonblick när ”polletten trillar ner” och vi plötsligt vet att vi redan har tillgång till allt vi behöver förstå, så kommer både nyckeln och låset att lösas upp samtidigt, eftersom problemet egentligen aldrig fanns på riktigt från första början. Det uppstod bara som en fix idé i vårt mentala drama att söka förklaringen till vår separation från livet självt. Venus är kärleken och skönhetens symbol vilket återspeglas i allt som väcker din kärlek och ditt skönhetssinne. Den visar hur du stämmer av och harmonierar ditt sätt att relatera till andra människor.

Venus

Venus är kärleken och skönhetens symbol vilket återspeglas i allt som väcker din kärlek och ditt skönhetssinne. Den visar hur du stämmer av och harmonierar ditt sätt att relatera till andra människor.

(-) Bristen, eller kanske snarare oförmågan till äkta kärlek torde utan tvekan tillhöra mänsklighetens allra största bekymmer, eftersom allt övrigt lidande i världen orsakas just av denna oförmåga. Med tanke på att varje enskilt människohjärta rymmer 100 % kärlek är detta både obegripligt och djupt tragiskt, för att inte säga ironiskt. Hur har det då blivit så här, kan man undra? Vi föds till den här världen med ett vidöppet hjärta, fyllt av kärlek, men utan att vara medvetna om detta. Det gör oss väldigt sårbara och om vi har oturen att hamna ute i kylan alltför ofta väljer vi snart att stänga vårt hjärta. Självbevarelsedriften tar över och snart nog glömmer vi bort vårt kärleksfulla hjärta. På det här viset blir oförmågan till äkta kärlek ute i världen ett sorgligt faktum. Effekten blir ungefär densamma som om människor valde att plombera sin egen vattenkran och med tiden glömde bort att de ens ägde någon sådan. Följden blir att människor irrar omkring likt uttorkade kärl för att försöka håva in lite kärlek. Men vem ska fylla på om källan är plomberad. I samma utsträckning som vi blivit snuvade på kärlekskonfekten som barn, får vi lära oss hålla tillgodo med vad som bjuds. Den förstklassiga, äkta kärleken blir en bristvara och tids nog vänjer vi oss vid att leva som secondhand människor.

(+) I den framtida vågskålen placerar vi våra förhoppningar kring hur vi ska kunna kompensera för den brist på äkta kärlek vi oavsiktligt kommit att beröva oss själva. Här försöker vi på alla sätt skyla över generande skönhetsfläckarna från vår sargade bakgrundshistoria, vilket osökt leder oss in i den artificiella, kosmetiska, trösterika kärlekens domän. I brist på den äkta varan söker vi hämta tröst ur världens gigantiska utbud av allehanda dyrköpt istället-för-kärlek. Här finner vi hela listan av förslagna affärsidéer som har som enda syfte att slå mynt av människors längtan efter kärlek och av att få känna sig värdefulla, älskade och tillfreds med sig själva och sina liv. Här står hela skönhetsindustrin beredd med sitt utbud av all slags artificiell sötma i form meningslösa prylar, glassiga veckomagasin, plastikkirurgi, skräplitteratur och själlösa konstföremål, etc. En människa som är lycklig och tillfreds med vad hon redan har är en olönsam människa. Av den anledningen försöker hela reklamvärlden tuta i oss att vi saknar någonting, något av det där lilla extra som skulle göra oss till fullständigt lyckliga och perfekta personer. För att lyckas med detta fabricerar man sagolika paradisvisioner som får oss att känna oss mindervärdiga och behövande. All reklam som väller in i våra sinnen skriker åt oss att vi minsann inte duger som vi är.  

Eftersom Venus associerar till våra estetiska värden vill jag dra en skarp skiljelinje mellan vad jag menar med äkta konst, skapad av konstnärer som använder sig själva som ett medium för att uttrycka den konst de älskar inom sig själva, till skillnad från dem som bara utnyttjar konsten som en handelsvara för att framhäva sig själva. Allting som tillverkas eller uträttas i den här världen av rent tvång, utan närvaro av kärlek kan heller aldrig förmedla någon kärlek. Eller som Apples grundare Steve Jobs uttryckte saken; ”om du verkligen älskar det du gör, kan det bli någonting riktigt stort”

(0) Du är redan 100 % kärlek! Du har bara bort glömt detta! Du är kärleksfull, behaglig, naturligt attraktiv, värdefull, förstklassig, älskvärd, charmerande och godhjärtad! Så snart du delar med dig av dessa gåvor kommer du att upptäcka att detta är alldeles sant!

Mars 

Om Venus symboliserar kärlek, harmoni och egenvärde symboliserar Mars istället din aktiva, utåtriktade drivkraft, så som den kommer till uttryck genom din förmåga att våga gå ut med dig själv och vara en spjutspets för dig själv och se till att få saker och ting uträttade. Mars associerar även med vår erotiska drift.

(-) När ett litet barn får syn på något som det väldigt gärna vill ha, sträcker det impulsivt ut sin lilla hand för att gripa efter detta. Om det nu råkar vara någonting som kan skada det lilla barnet så är det naturligtvis gott och väl om någon vuxen sätter stopp för barnet framfart. Men om det däremot handlar om hur den vuxne, utifrån sitt personliga ogillande, sätter stopp för barnets spontana upptäckarglädje, utan att barnet alls förstår varför kommer barnet att känna sig avvisad och slagen på fingrarna. Den ursprungliga handlingen av förtjusning hos det lilla barnet förbyts då till en reaktion av rädsla och frustration. Om barnet då reagerar med att bli arg och ledsen och den vuxne svarar med att värja sig mot obehagen genom att ytterligare förmana och avvisa barnet så planteras det första fröet till handlingsförlamning hos det lilla barnet. Om detta beteendemönster sedan upprepas tillräckligt ofta utvecklar barnet ett defensivt, avvaktande förhållningssätt, i synnerhet i situationer där barnet känner sig utmanat att följa sin spontana instinkt ifråga om reaktion och val av aktion. Den offensiva, livsbejakande impulsen till handling övergår alltmer i ett defensivt tillstånd av modlöshet och inåtvänd ilska.
       

(+) Mot den här bakgrunden möter vi i det framtida perspektivet en individ som på olika sätt söker kompensation för sin ursprungliga modlöshet, främst genom att gardera sig med en defensiv attityd av tuffhet och självbehärskning. Här finner vi prototypen för den hårdnackade manschauvinisten, den kaxige mannen som föraktar varje form av svaghet och feghet. För att dölja sin egen modlöshet och sitt sargade självförtroende anlägger han ett yttre sken av övermod och stoisk manlighet, men oftast bara i situationer när det inte alls behövs. När det handlar om skarpt läge har den nyss så modige mannen plötsligt tappat sitt svärd och tagit till flykten. Samtidigt som den tuffe mannen inte drar sig för att mucka gräl kan han vara oerhört konflikträdd när det väl kommer till kritan. Saknaden efter det sedan länge stulna modet gör sig påmint under ytan. Ett underminerat självförtroende utlöser en stark revirsinstinkt tillsammans med ett omättligt stort självhävdelsebehov. Den undermedvetna rädslan för att ha förlorat kontakten med den maskulina kraften spiller även över på den sexuella drivkraften, både hos män och hos kvinnor (animus). Här tänker jag inte fördjupa mig i den sexuella otillfredsställelsen som råder i världen, utan bara konstatera hur detta tar sig uttryck i alla tänkbara slag av könsrelaterade identitetsproblem.

(0) Nollpunkten för Mars kan nog allra bäst beskrivas med ett lånat citat från Stjärnornas Krig; ”Go with the force!” Att följa din rena, otadliga instinkt och vara likt en ”krigare” i livets tjänst. Att uppöva ditt mot att våga leva i fronten av sig själv och göra det som tjänar livet självt.

Jupiter

Jupiter symboliserar din helhetssyn utifrån ditt behov av att finna mening och sammanhang i tillvaron. Genom Jupiter väcks din entusiasm för att vilja växa som människa och omfatta mer av allt som ligger i linje med dina övertygelser.

(-) Vår bakgrundshistoria beträffande Jupiter är vanligtvis präglad av kunskapskomplex. Orsaken till detta bottnar i vårt ursprungliga behov av att finna en positiv ledstjärna för vårt liv, en meningsfull helhetsbild av vad livet egentligen går ut på, hur världen fungerar, hur man finner vägledning, och vart man vänder sig för att finna tröst och förnyat hopp i svåra stunder. Om vi vuxit upp i en miljö där vi känt oss orättvist behandlade, ifrågasatta, överkörda och ständigt tillrättavisade av moraliska pekpinnar, kanske långt innan vi ens kunde ha en aning om vad som var rätt och fel, blir vi till sist osäkra på vår egen omdömesförmåga.

På det här sättet skadas själva roten till vår självtillit, vilket får oss att känna oss underlägsna och mindre begåvade. Vår tillit till vuxenvärlden som en tillförlitlig bundsförvant och vägvisare undergrävs. Om vi dessutom känt oss mobbade och förlöjligade under vår uppväxt har vi säkerligen också placerat en dumskallestämpel på oss själva. Vi blir rädda för att göra bort oss och dömer ut oss själva som odugliga och chanslösa när det gäller våra möjligheter att lyckas och nå framgång i livet. En hämmad Jupitereffekt orsakar även brist på flyt och ”timing”. Hamnar man i otakt med de sociala ”spelreglerna”, känner man sig fel, allmänt klumpig och misslyckad. Här har vi skillnaden mellan en ”vinnarskalle” och en ”loser”.    

(+) I den utsträckning som vår Jupiter har blivit stukad från vår bakgrund söker vi kompensera skadan genom att anlägga en överdrivet självsäker attityd mot omvärlden. Vi söker revansch för våra underlägsenhetskänslor genom en spelad attityd av arrogans, pondus och självtillräcklighet. Likt en tvärsäker ”besserwisser” pekar vi med hela handen för att dölja vår osäkerhet och våra självtvivel. För att inte blotta generande sprickor i kunskapsfasaden anlägger vi gärna en retorisk heltäckningsmatta av kategoriska ”sanningar” där vi ofta lyckas med konststycket att kasta ut det osäkra lilla barnet inom oss med badvattnet. En självuppblåst Jupiter beter sig ofta buffligt, skrytsamt, raljant och triumferande. Här finner vi urtypen för den omdömeslöse, chanstagande ”gamblern”.      

(0) Den okränkbara nollpunkten för Jupiter ger oss undervisning och vägledning utifrån livets egen gudomliga sanning och visdom. Sanningen och meningen med livet har ett bäst-före-datum som löper ut hela tiden, samtidigt som det uppgraderas på nytt av livets ständigt närvarande källkunskap. Nyckeln till denna visdom handlar om absolut tillit till livet självt. Jupiter står även i förbund med min personliga utveckling och den kunskap om livet som emanerar organiskt inifrån mig själv. Jag är redan ett fulländat uttryck för sanningen och meningen med mitt liv. Jag tror på mig själv och det helande, välgörande syfte som låter mig surfa fram på min egen goda framgångsvåg. Jag tillåter mig leva min egen självklara sanning. 

Saturnus

Saturnus i horoskopet symboliserar din verklighetsuppfattning, genom vilken du definierar, utformar och strukturerar din verklighet. Den är också ett uttryck för vilka krav du ställer på dig själv och din omvärld samt din reservation och misstänksamhet mot allt som inte lever upp till dina verklighetsnormer. Saturnus symboliserar även den visdom och mognad vi utvecklar genom prövande livserfarenheter.

(-) Låt mig först bara förtydliga vad jag menar med Saturnus koppling till vår verklighetsuppfattning. Saturnus har lagar men inga regler. Så snart vi människor kränker Saturnus naturliga lagar, vilka utgår från en perfekt kosmisk arkitektur, så tvingas vi reglera skadan med hjälp av ett slags konstgjort, stelbent, för att inte säga protesliknande regelverk. Om vi som barn blivit fostrade in i ett sådant onaturligt regelsystem kommer detta tids nog att förmörka vår verklighetsuppfattning. Vi kommer att känna oss hämmade och begränsade av regler och förbud som vi som barn rimligtvis inte var tillräckligt mogna och erfarna för att kunna förstå verkliga orsaken till. Det gjorde också att vi hamnade i konflikt med vad vi uppfattade som vuxenvärldens krav på allt vi var tvungna att klara av för att kunna bli godkända som vuxna och ansvarskännande individer.  

(+) I motsvarande grad som vi känt oss underkända och uträknade under vårt förflutna kommer vi att flytta upp prestationsribban för våra framtida ambitioner. Detta i förhoppning om att återfå balansen.  Har vi haft en bakgrundshistoria där vi känt oss hårt kritiserade och förtryckta, där vi aldrig fått känna oss tillräckligt duktiga och kompetenta kommer vi med stor sannolikhet att försöka ta igen detta som vuxna, ofta genom att själva bli hårdhudade och krävande principryttare. Den som strävar efter att försöka ta revansch för forna underkännanden blir vanligtvis en mycket självkritisk, principfast och svårflirtad person. Bakom den här förtätade fasaden döljer sig också en reaktionär attityd som stödjer sig mot traditionella och beprövade regler och metoder. I den framtida vågskålen placerar vi även alla slag av hierarkiska ambitioner, det vill säga min målsättning att genom ansträngning och hårt arbete nå upp till toppen av min uppställda karriärstege. Hierarki är också synonymt med rangordning. Den som presterar bäst hamnar överst på meritlistan. Jag tvivlar starkt på att naturlagarna premierar (något sådant klassificeringssystem) någon sådan prispall. Det vore ju ungefär lika knasigt som om någon enskild liten cell i vår kropp plötsligt skulle slå sig för bröstet och utnämna sig själv som VD över resten av kroppen. Naturlagarna företräder visserligen en holistisk modell av skapelsen, vilket innebär att varje enskild cell, genom sin universella förbindelse med helheten, kan få för sig att vara utvald som den allra mest betydelsefulla ”supercellen”. Den här typen av ”superiority complex” är heller inte helt ovanlig hos individer med starkt Saturnusinflytande. Däremot är jag inte alls främmande för det s.k. naturliga urvalet, den självkorrigerande faktor som ligger inbakad i själva evolutionen.   

(0) Nollpunkten för Saturnus står i förbund med "den kosmiska arkitekturen", naturlagarna, utkristallisering, livets egen formateringsprocess, timing, synkronicitet, mognads- och härdningsprocesser. Nollpunkten kan egentligen inte ges någon exakt beskrivning. För så fort man försöker fästa en etikett på vad det är för något, så tenderar själva essensen av innehållet att skymmas bakom etiketten. Men för att ändå ge en hint om Saturnus nollpunkt tar jag här hjälp av en liknelse.

”En glasblåsare hade jobbat hela sitt liv med att forma en viss förutbestämd modell av glasskål. Plikttroget och noggrant hade han följt arbetsbeskrivningen och med tiden lärt sig behärska hantverket till fulländning. Men denna rutinartade syssla blev till sist så ensidig och tråkig att han alltmer förlorade intresset för sitt arbete. Så en hel vanlig dag på jobbet, just när han fyllt sina lungor för att blåsa fram sin sedvanliga glasskål, fick han plötsligt en gudomlig uppenbarelse. Och med hela sin andedräkt fylld av denna gudomliga inspiration blåste han fram det vackraste och mest sällsamma glasföremål någon människa någonsin tidigare hade skådat”.

De transpersonella planeterna

De yttre transpersonella planeterna Uranus, Neptunus och Pluto har ju först och främst ett kollektivt inflytande. Men eftersom jag i denna artikelserie valt att främst bespetsa mig på vårt personliga levnadsdrama går jag inte så mycket in på de mer allmängiltiga tolkningarna av symboliken för dessa himlakroppar.

Uranus

Uranus i horoskopet symboliserar din frihetskänsla och din personliga egenart som individ genom de sätt på vilka du söker en ”fristad” åt din individualitet och hur du värjer dig mot att bli insnärjd i konventioner och inskränkningar av olika slag.

Innan jag ger mig in på att beskriva tidsaxeln för Uranus vill jag först dela med mig av min egen syn på symboliken för denna himlakropp. Om Saturnus symboliserar den gränssättande, definierade formen, så symboliserar Uranus de gränsöverskridande uttryck, där formen spränger gränserna för sig själv och övergår i ett transcendentalt tillstånd av ackumulerad, högspänd energi, ungefär som uppladdningen inför ett annalkande åskväder. Den här energispänningen genererar ett förhöjt medvetandetillstånd, som i sin mest briljanta form väcker oss till självinsikt och klarseende.

Samtidigt som Saturnus markerar solsystemets yttersta ”hudlager”, där vi nått gränsen för den form som definierar vårt personliga omfång, så symboliserar Uranus den icke-personliga sfär som öppnar sig utanför vår personlighet. I det här avseendet råder även en mycket intressant koppling mellan Uranus och Solen Vårt medvetande har ju sin ursprungskälla i Solen, som även symboliserar själva skapelseimpulsen. Innan ”Solpersonligheten” nått förmågan att reflektera utanför sig själv, är den heller inte medveten om sig själv. Men när skapelseimpulsen från Solen reflekteras i Uranus, som den första av de tre yttre, transpersonella planeterna, väcks medvetandet till självinsikt, utanför det personliga fältet. Källan blir upplyst och självmedveten om effekten av sin egen skapelse.

I en jämförande studie kan vi föreställa oss Solen likt rampljuset som lyser upp scenen åt en artist som trollbinder sin publik, medan vi låter Uranus associera till de enskilda individerna ute i publiken. Artisten ser inte sig själv, men genom att bli betraktad utifrån den mångfald av individuella perspektiv som utgår från människorna i publiken, som indirekt också deltar i artistens personliga upplevelse, reflekteras effekten från artistens utstrålning tillbaka till artisten själv. Den här kopplingen mellan Uranus och Solen går även igen i polariteten mellan Soltecknet Lejonet och Uranustecknet Vattumannen. Skapelseimpulsen utgår ifrån Solen, och expanderar sedan likt kosmiska vattenringar vidare ut i Solsystemet i form av elektromagnetiska stormar vilket utlöser det spektakulära norrskenet och sydskenet vid Jordens poler. Här handlar det om ett kallt, artificiellt ljus. I likhet med våra elektroniska bildskärmar finns det inte någon värme eller något eget liv i detta ljus. Det uppstår endast som en avlägsen reflex från en skapelseimpuls som redan har ägt rum.   

(-) Vi hyser alla en unik gudagnista inom oss själva, en alldeles egenartad utsiktspunkt från vilken vi reflekterar över vår tillvaro. Om vi som barn känt oss utanför, eller särbehandlade på grund av att människor i vår nära omgivning uppfattade oss som störande, avvikande eller egensinniga, eller att de bara tyckte vi betedde oss konstigt i största allmänhet, väljer vi snart att undandra oss alltför mycket uppmärksamhet för att skydda oss själva. Vi distanserar oss och gör oss oåtkomliga när det gäller våra mest särartade egenskaper. Dessvärre leder detta oftast till att vi bara kommer att känna oss ännu mer utstötta och alienerade från andra människor. Mycket i vår traditionella uppfostran bygger på likriktning och att anpassa sig till gruppnormen.  Den som inte klarar ett sådant grupptryck hamnar lätt utanför. Under tonåren förstärks vanligtvis känslan av utanförskap och missanpassning och övergår alltmer i ren trots. Här har vi tonåringen som protesterar mot allt som vuxenvärlden står för, bara för att hävda sin egenart och markera sitt oberoende. Tonårstiden varslar samtidigt om ett förestående uppbrott från kärnfamiljen, vilket innebär att frigöra sig från sitt ursprung för att kunna utvecklas till en självständigt tänkande individ. 

(+) Den som aldrig fått tillräcklig uppmärksamhet för sin egen unika särart som individ söker kompensera detta genom att bete sig iögonfallande, och då ofta på ett utstuderat, överspänt och trotsig sätt. Syftet är att göra omvärlden uppmärksam på att just jag råkar vara en väldigt speciell person med mycket särpräglade gåvor. Individen söker ge ett sken av att ”jag är minsann inte någon slätstruken flockmänniska som går i ledband och anpassar mig till de sociala spelreglerna”, ”jag väljer att gå min egen speciella väg”. Den här ”utbrytarstilen” kan vara väldigt provocerande, vilket också är själva syftet. Det kan rent av förefalla som att det just är själva provokationen, eller protesten i sig som är själva grejen – protesten för sin egen skull, utan att den som protesterar nödvändigtvis behöver ha något bättre alternativ att komma med. Poängen ligger i avståndstagandet och den asociala attityden – bättre att vara en upprorisk outsider än att försvinna in i tapeten som en grå liten mus bland alla andra. Här finner man även en anarkistisk ådra som tar sig uttryck i spektakulära protesthandlingar av olika slag, t.ex. genom att tillhöra en extremgrupp av något slag, för att tillsammans med likasinnade ge luft åt sitt missnöje med stelbent byråkrati, likriktning och konventioner av olika slag. Det är således fullt begripligt om den som levt helt i smyg med sina udda personlighetsdrag under sin uppväxt väljer att blomma ut som en fullblodsanarkist som vuxen.

(0) Uranus är klarsynens och frihetens planet. Äkta frihetskänsla infinner sig så snart vi själva lyckas vara den frihet vi söker! Du är redan precis så unik, frisinnad och speciell som du någonsin kan önska dig. Omständigheter i ditt liv har bara fått dig att tvivla på detta! Det finns således ingen som helst anledning att göra sig märkvärdig, eftersom du aldrig kan göra dig märkvärdigare än du redan är. Du har redan ett knivskarpt sökarljus fastmonterat i din panna – ett klarsynens seende öga. Allt du behöver göra är att ställa in ljusstrålen mot ett objektivt bevittnande som ger dig förmågan att kunna se dig själv samtidigt som du pågår. Föreställ dig att du var din egen filmregissör och kunde bevittna inspelningen av en dokumentärfilm som handlade om ditt eget liv och att du samtidigt hade simultanförmågan att kunna agera framför kameran.

Neptunus 

Neptunus speglar vår intuitiva kanal till föreställningsvärlden. Allt som tillhör våra drömmar, fantasier och höga förhoppningar associerar till den här planeten. Den står även i förbund med våra högre ideal, vår inspiration och vår förmåga att kunna varsebli kosmiska och gudomliga förnimmelser. I negativ mening hör Neptunus även ihop med krossade drömmar och besvikelser som en följd av orealistiska förväntningar.

Från födelsen är vår intuitiva varseblivningsförmåga helt klar och i synkronisitet med källan till vår skapelse. Men eftersom vi är omedvetna om detta är vi också totalt skyddslösa mot hur vi blir invaderade av vår omvärld. I samma grad som vi exponeras för infekterade stämningslägen som skymfar vår rena, oskuldsfulla varseblivning grumlas vår intuitiva förmåga att kunna läsa av vår omgivning på ett korrekt sätt. Vår intuition varslar om att någonting är galet, men vi kan inte sätta fingret på vad det är. Och det vi inte förstår med vårt förnuft överlämnar vi åt vår fantasi- och föreställningsförmåga att tolka. På det här sättet fabricerar vi vår egen föreställningsvärld utifrån våra vaga antaganden om vad som pågår i vår omvärld. Man kan säga att Neptunus blir likt en filmregissör i vårt undermedvetna – även i dubbel bemärkelse, eftersom denna demonregissör ligger bakom både de ”dagsdrömmar” vi projicerar på omvärldens ”bioduk, såväl som våra nattliga drömmar.

För att spinna vidare på filmtemat tänker jag mig Solen likt lampan i en filmprojektor och att vi filtrerar vårt medvetandeljus genom den undermedvetna film vi gjort till vår verklighet. När vi sedan projicerar detta drama på omvärldens ”bioduk” har vi för vana att ensidigt fastna i skuggområdena och tolka in hotbilder i allt som skymmer ljuset, istället för att öppna vårt sinne inför det rena medvetandeljus som glimmar fram mellan skuggorna. När vi sedan strävar efter att försöker lösa våra bekymmer i den projektion vi uppfattar som vår verklighet uppstår ett märkligt tidsförskjutningsfenomen. Den situation vi brottas med har nämligen redan hunnit skilja sig från nuets ”ljuskälla” och därmed förvandlats till drama, det vill säga det bedrägliga skuggspel vi upplever i återskenet av nuet. Ljuset är liv och kärlek medan skuggorna är rädsla och villfarelser. Ljuset är vår ”vakna” verklighet, medan skuggorna är fiktion, illusion och självbedrägeri. Jag väljer att tro att det högsta gudomliga syftet med vårt Neptuniska drama är att låta ljuset från vårt medvetande bleka ur skuggorna i ”filmremsan” så att vi blir alltmer transparenta och i allt närmare symbios med ljuskällan..

(-) Vår Neptuniska bakgrundshistoria kan sammanfattas i uttryck som; ”vilse i pannkakan”, ”ett rö i vinden”, eller bara känslan av att vara ett hjälplöst, övergivet offer i en snurrig värld. Det här tillståndet av förvirring inträder vanligtvis mycket tidigt i livet. Det följer i spåren av svek, dubbla budskap, besvikelser och krossade drömmar. I samma utsträckning som jag upplever min omvärld som svekfull, ogästvänlig och vilseledande, uppfinner jag min egen fantasivärld att kunna fly till. I denna illusoriska pseudoverklighet ligger det också nära till hands att jag inbillar mig att det kanske är något fel på mig, Jag börjar tvivla på mig själv och känner mig som en missförstådd främling i världen. Ur självtvivlet gror sedan allsköns dunkla fantasier kring förnedringen av att se sig själv som en syndig och förtappad varelse. Vaga obehagskänslor förpestar sinnet med självanklagelser om skuld och skam. Här finns även utrymme för misstankar om att vara förföljd av hemliga fiender som konspirerar i lönndom. Om den här typen av paranoida föreställningar tillåts blomma ut med full kraft är galenskapen inte långt borta. I spåren av negativa inflytanden från Neptunus finner vi även alla slag av missbruksproblem, tvångsföreställningar, beroende- såväl som medberoendeproblematik. Hit räknas även biverkningar, d v s icke önskvärda bieffekter av olika slag.

(+) ”Flykten mot framtiden” för Neptunus del inspireras av förhoppningar om att kunna rädda sig själv ut ur villfarelsens träskområden och nå fram till en försonande upprättelse med sin tvivelaktiga bakgrundshistoria. Den gamla vanan att leva i en pseudovärld uppfylld av dagdrömmar och fantasier ger dock en stark benägenhet att bara spinna vidare på drömtemat. I vårt drama söker vi hela tiden finna balansen mellan motsatsförhållanden och trumfkortet till självförnedring heter självidealisering. I skarp kontrast till den besudlade självimage som spökar i vår bakgrundshistoria tenderar vår drömvävare att retuschera bort en del besvärande inslag och fylla tomrummet med mer smickrande kvalitéer. Här leder den röda tråden in i mystikens värld. Den som levt större delen av sitt liv vilsegången i sitt eget ingenmansland längtar givetvis efter att bli ”funnen”.  Vad kan då vara ett bättre lockbete än att skylta med de mystiska kvalitéer som insamlats under livsresans gång. Här duger allt som ger personen ett sken av att vara speciellt utvald på något sätt. Bland den här sortens bedrägliga lycksökare finner vi alltifrån den flummigaste skenhelighet, till självutnämnda sektledare med andlig hybris, helgonförklarade av sina än mer vilsna följare.   

(0) Jag föreställer mig det eviga nuet för Neptunus likt en klar, genomskinlig lins i vår intuitiva varseblivningsförmåga, helt opåverkad av de yttre, världsliga hotbilder och vanföreställningar som kommit att grumla vår symbios med den gudomliga källan. Genom vårt Neptuniska drama utvecklar vi vår intuitiva lyhördhet så att vi successivt lär oss att genomskåda illusionens bedrägliga slöjor. Eftersom Neptunus handlar så mycket om att ”blanka ut” och stilla ofrivilliga sinnesrörelser rekommenderas alla former av kontemplation, naturupplevelser och allt som framkallar känslan av att vara ett med tillståndet. Här syftar jag även på magin hos den som ”förlorar” sig i något konstnärligt uttryck. Musikern som upplöst både sig själv och sitt instrument och bara är ett med musiken, balettdansaren som är sin dans, eller konstnären som lämnat världen och lever inuti sin tavla. Neptunus är ju också sagorna värld, det mytomspunna som genomsyrar sägner och folktro, den sällsamma magi som hägrar bortom den värld vi känner.

Pluto

Pluto i horoskopet symboliserar livets innersta dolda förvandlingsprocesser såsom de manifesterar sig i de avgörande kritiska skeden i livet när ohållbara omständigheter tvingar oss till djupgående personliga omställningar. Den speglar de undermedvetna sidor av psyket som vi försöker kontrollera utifrån vår självbevarelsedrift. Ofta klamrar vi oss fast vid säkerhetsgarantier av olika slag, långt efter det att vi inte längre behöver dem. Pluto speglar just de skeden i livet när vi tvingas kapitulera och ge upp det gamla för att istället ge plats åt något nytt.

(-) I det ögonblick vi föds till den här världen har vi noll koll på vad som sker med oss. Trots detta går det oftast väldigt bra ändå. Livet självt är vår allra högsta beskyddare. Det här ger oss också anledning att ifrågasätta hur mycket av vårt kontrollbehov som egentligen är befogat. Pluto står i förbund med livets omskapelseprocesser, tröskeln mellan liv och död, vilket dessutom pekar mot ett område som befinner sig helt utanför vår medvetna kontroll. Allteftersom världen obevekligt tränger sig på rubbas vår existentiella trygghet i sina grundvalar. För att skydda vårt veka liv mot dessa okända, hotfulla skuggor som tornar upp sig från världen där ute, verkliga eller inbillade, utrustar vi oss med en osynlig ”livvakt”. Och beroende av hur vår hotbild ser ut utvecklar vi med hjälp av denna livvakt en uppsättning betingade överlevnadsstrategier.

Som nyfödda barn befinner vi oss under den första tiden i symbios med det eviga, odödliga livet, utanför rumstiden, vilket också torde vara förklaringen till varför döden ter sig så oerhört grym och skräckinjagande för oss när vi väl får veta ”sanningen” om hur allt ligger till. Som barn kan vi ju heller inte förstå hur livet kan vara åtskilt från kroppen. Kanske borde barnets rena, oskuldsfulla syn på livet vara vår starkaste vittnesbörd om att döden inte förmår släcka vårt eviga liv – att livet självt befinner sig utanför och opåverkat av det som begränsas av våra fysiska kroppar och sinnen. För egen del kan jag avslöja att den mest traumatiska upplevelse jag haft i mitt liv går tillbaka till just det ögonblicket när jag för första gången fick vetskap om att jag en dag kommer att dö. Jag minns ännu hur jag som litet barn låg i min säng på kvällen med handen hårt tryckt mot bröstet för att känna mig helt säker på att mitt hjärta fortfarande slog, innan jag vågade somna. Jag minns även den fasansfulla skräck jag kände när min sanningssägande Skyttfarmor, i värsta Krösa-Maja-anda, berättade att när vi dör så stängs vi in i en kall, mörk kista som sedan grävs ner under jorden. Och att vi sedan blir tvungna att ligga där alldeles ensamma och långsamt förmultna tills endast vårt knotiga benrangel återstår. Nu behöver ju inte alla ha mött döden på det här kusliga viset. Men om vi som vuxna ska våga möta all den existentiella ångest och fruktan vi begravt i vårt undermedvetna under livets gång blir vi i psykologisk mening tvungna att ”dö” oss själva igenom all den fruktan som på olika sätt kommit att hindra oss från att vara fullt levande. Så istället för att försöka fly från vår fruktan behöver vi ha modet att våga möta den, vilket också innebär en villkorslös kapitulation inför vår fruktan. Då kan det ju också vara väldigt trösterikt att veta att det endast är vår fruktan som dör på kuppen.

(0) I Plutos nollpunkt är vi oåterkalleligen utelämnade till livets innersta kärnverksamhet och de dolda omskapelseprocesser som pågår där. I denna livets härdsmälta förbränns de psykologiska avarter och korrupta överlevnadsstrategier som döljer sig bakom alla former av maktmissbruk, perversion och försöken att undkomma skam och skuld. Här omvandlas alla spår av undermedvetna rötämnen och slaggprodukter till kärnfrisk mylla åt det nya livet att födas. Lösenordet till Plutos domän heter kapitulation och då gäller det en villkorslös sådan. I detta utlämnade läge av ”fritt fall” skiljs jag plötsligt från min egen psykologiska ”dödsdom”, blir förklarad oskyldig och dömd till evigt liv. Insikten om att jag redan är ett levande uttryck för den gudomliga allmakten gottskriver mig från den samvetsskuld som ständigt jagat mig. I ett svindlande ögonblick av pånyttfödelse inser jag att jag tagit det sista, avgörande steget hem till mig själv. De godtyckliga värderingar av mitt egenvärde som jag tidigare lagt i händerna på min omvärld, och som gjort mig både vanmäktig och osäker, förlorar nu sin makt över mig. Med insikt om att jag redan är den äkta varan kan jag börja avveckla alla de slag av inlånade, nödtorftiga andrahandsvärden jag tidigare valt att hålla till godo med. I den Plutoniska födelseprocessen släpper jag taget om egots terrorbalans och låter den transformeras till äkta, villkorslös kärlek.  

(+) Den som tidigt i livet känt sig överkörd eller mobbad, eller som av andra orsaker berövats sin känsla av att vara en viktig och betydelsefull person, blir i motsvarande grad besatt av tanken att till varje pris vilja återerövra makten över sig själv och sitt levnadsöde. Individer som varit utsatta för extrema former av kränkningar eller psykisk misshandel söker dessutom utmäta någon form av bestraffning av sina plågoandar. Då handlar det förstås om projektioner, d.v.s. att hämndbegäret riktas specifikt mot den typen av människor och situationer som på något sätt har en symbolisk koppling till den ursprungliga smärtupplevelsen. När det gäller det här slaget av ”hämndaktion” finns det ofta ett drag av skoningslöshet över det hela, att inte sky några medel för att genomdriva sitt syfte, att syftet rentav helgar medlen.

Inom den Plutoniska hierarkin finner vi alla tänkbara uttryck för maktlystnad, och i toppen av pyramiden sitter vanligtvis en självutnämnd makthavare; oftast då någon skrupelfri individ med dold agenda, som med list och iskall beräkning lyckats manipulera sin omgivning för sin egen vinning. Även om personen ifråga råkar ha några samvetsbetänkligheter så ser vederbörande till att rentvå sig själv genom att söka någon form av moraliskt alibi för sina lömska handlingar, ofta genom ett falskt yttre sken av oskuldsfullhet och hederlighet. Dessa individer är också väl bekanta med taktiken att anfall är bästa försvar och drar sig inte heller för att förtala och smutskasta andra i syfte att rentvå sig själva. Bland de mest extrema avarterna inom den här kategorin finner vi alla slag av politiska despoter, sektledare, psykopater, maffiabossar och hela skaran av underhuggare som skor sig på andras bekostnad, främst genom olika former av korruption och maktmissbruk. Det finns ett träffande engelskt ordspråk som förkunnar att den som vinner ett ”rat race” bara har bevisat att han är den största råttan.  Livsläxan för människor som deltar i den här ljusskygga kapplöpningen är att komma till insikt om att vi innerst inne äger full tillgång till det redan så fulländade, oantastliga liv vi försöker få makt och kontroll över, att alltsammans blir till en meningslös kamp som vi ändå måste förlora i slutändan, och som dessutom bara leder till att vi stänger dörren för oss själva och vår egen frihet under tiden som kampen pågår.